ÄR VI TILLBAKA TILL DAGIS NIVÅ?
Ska jag kanske poppa lite popcorn, ta fram min iskalla jordgubbe-lime ramlösa, 2 skvaller tidningar och sedan kanske en bra film?
Jag sitter nu i mammas sovrum med henne och Simon. Och det kanske är det västa valet man kan göra. Jag menar Simon skriker, svär (mer än vad ni kan ana), säger fula saker till både mig och mamma, skrattar (åt sig själv), och är dryg, dryg, dryg, dryg. Förr sa jag till Josef (Emmas familjs fosterbarn) att han var dryg. Men varför klaga nu när Simon är minst lika dryg. Jag vet ingen som är så otrevlig som honom, så lätt irriterad människa. Hur kan han må bra av att leva så? Jag skulle vara deppig dagarna om. Jag längtar tills han växer upp och blir som han är när han är snäll. Men han är snäll om man bjuder på saker, säger snälla saker, eller pratar om nått minne som är roligt. Annars går han runt och surar. Det är synd för han är världens underbaraste när han är "normal". Jag vill bara att det ska kännas bra. Han får allt så osäkert. Sedan borde jag inte skriva detta, för när han läser det kommer han bli sur. Jag vill inte det. Jag vill att han ska kunna se det från vår (jag och min familj) sida. Att vi älskar honom, han är lika mycket värd som alla, bara att han går över styr FÖR ofta. Antingen dryg eller sur. Men inte alltid. När han är på bra humör är han världens bästa lillebror. Jag vill bara att det ska vara så jämt. Simon, kämpa. Du kan inte vilja ha det såhär. Man kan inte bli sur över allt.
Som jag alltid säger.. Livet är hårt!
Jag älskar dig ändå, fast du är konstig ibland.
