VAD I ORDET JOBBIGT ÄR DET DU INTE FÖRSTÅR?
Tankarna bara snurrar runt i mitt huvud. Jag orkar inte. Jag vet inte alls vart jag har dig. Har jag dig någonstans?
Jag tänker tillbaka. Vi hade det totally bäst tillsammans. Inget kunde slå det, absolut inget. Nu är det inte så svårt att slå det direkt. Det är hemskt. Jag kan inte ens agera normalt. Det går inte. Jag kan inte. Men jag kan inte ge upp. Det går inte, jag vill inte. Fan vad jag hatar det här. Jag hatar hatar hatar hatar hatar det här. Fan. Jag kan inte skylla ifrån mig allt. Det är så jävla jobbigt. Det är för jobbigt, så jag kan inte tänka. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur kunde det bli såhär? Det är så jävla svårt. Dö svårt!
Ta inte mig som ett tredje hjul. Jag vill vara med dig om du vill inte för att du inte har något annat att göra. Jag frågar dig saker för att jag älskar dig, bryr mig om dig, och faktiskt behöver dig. Men jag klarar inte det om du inte kan vara med mig om du måste välja alla andra före mig. Visst, du kan vara med mig. Men bara om du har tråkigt och ingenting att göra.
Allt är virrigt. Det är en vidrig känsla. Jag hatar den! Känns nästan som jag inte vet vad jag skriver. Jag vill bara inte tro att det är sant. Fan!
Jag kan vara förvirrad, tänka allt fel. Men jag vet ju inte. Jag vet ingenting. Jo. Att jag älskar dig.
Förlåt...
I WISH
DON'T LOOK BACK IN ANGER
Idag är jag dö trött trötT tröTT trÖTT tRÖTT TRÖTT.
Det blir nog inte så mycket religions plugg idag. För klockan 21.00 blir det tv:n med mammi. Sedan blir det nog sömn om det inte bli så att jag skriver den där förbaskade uppsatsen i natt. Vi får se. Men Jen sa att vi fick göra den på lektions tid. PJUUUH! Då gör jag den då i så fall. För jag har ännu inget material att gå på så kan inte göra så mycket.
Det finns vissa jag älskar mer än andra. Vissa jag älskar mindre än andra. Vissa jag inte alls älskar.
Det finns vissa jag saknar mer än andra. Vissa jag saknar mindre än andra. Vissa jag inte alls saknar.
Låt inget ändra mina känslor om detta. Om du inte gillar hur jag är, om du inte tar mig för den jag är. Är det inte mig du vill ha. För jag tänker vara mig själv. Jag måste. Jag ska. Nu och föralltid ska jag inte vara någon annan än mig själv. Ingen kan lura mig om vem jag är. Jag ska inte behöva överdriva eller liknande för att visa att jag har värde. Jag har värde ändå. Så är det bara. Det gäller att vara positiv och ha positivt sällskap. Det är inte lätt. Men... Livet är hårt!
Tudles. Godnatt. Sov gott. Dröm sött. Natti Natti. Puss och Kram.
DUKTIG TJEJ, ÄVEN ODUKTIG TJEJ
Jag har suttit och kollat runt på internet, ätit en utsökt middag med mamma och pappa, det var kyckling, ris och sås.
Jag vet vad jag vill. Jag vet! Helt otroligt. Jag vet nu. Nu vet jag. Okej, det var ett jävla tjat. MEN jag vet!
Ska springa och klä på mig underställ och andra träningskläder, för nu ska jag ut i kylan och träna. Känner mig något duktig som inte skippar träningen. Det som är mindre bra är väl att jag inte har pluggat. Men det fixar jag imorgon och i övermorgon. Det här fixar jag.
Skolarbete som ska göras:
- Läsa ett kapitell i Arbetsmiljö & säkerhet
- 2 Historia uppifter (skit svåra)
- Matte (hela kursen)
- Engelska (hela kusen)
- Matsalsboken, ett projekt i Expo
- Projektarbete
- Lämna in MDK läxan
- Göra klart Naturuppgiften
- Uppfinningen till formgivningen ska in
- Vill skriva om svenska arbetet
- Hitta apu
Det vill säga. Jag kommer få plugga skiten ur mig den här tiden. Om några veckor börjar psykologin också, det vill säga jag får ännu mer att göra. Panik. Men jag klarar detta. Jag gör det. Det gäller att kämpa. Men nu måste jag träna så jag orkar plugga.
Ikväll ska jag och mamma kolla på Prinsessa. Den verkar fantastisk.
ETT KONSTIGT INLÄGG
En konstig Sandra, en konstig dag. Eller kanske bara konstiga tankar.
Det här är Emma bäst på att snacka om. Typ känslor, tankar och bekymmer. Hon är som sin mor. Psykolog fast inte jobbig som en, utan.. proffsig. Jag tycker verkligen det. Ett leénde på läpparna är det lättaste hon kan fixa. Min älskling.
Men hur som haver, jag känner att jag har just nu blandade känslor, tankar och bekymmer. Vissa saker går helt rätt, precis som jag vill. Andra inte. Andra saker som jag känner är jätte viktiga för mig försvinner mer och mer. Det är inte lite jobbigt. Jag vill bara att allt eller det mesta ska flyta på. Skolan är jobbig för vi har arbeten hela tiden och det allt vi gör är super svårt. Tur att jag har mina underbara vänner. Men dock är det så jävla synd att jag håller på glida ifrån vissa av mina älsklingar. Jag vet att det håller på att hända, det har hänt förr och det är precis samma sak som händer nu. Det är så tråkigt. Det är synd att ni inte förstår att jag älskar er. För det gör jag. Det känns dumt att skriva ut namn såhär, för jag vet att dom jag skriver om, dom tar åt sig utav detta. Jag skyller inte ifrån mig på någon annan. Jag tycker bara att det här är så jävla tråkigt. Ni är fantastiska personer.
Jag skrev ju det.. Konstigt inlägg. Men skyll inte på mig, jag förvarnade ju er.
Emma, tack. Du förstår alltid. Det värmer och hjälper <3
2COOL4SCHOOL
KOM TILLBAKA!
Från dessa fina färger blev det dessa imorse:
På vissa ställen är det tre gånger så mycket snö till och med. Men det här lilla räcker. Färgerna ute är inte alls lika fina. Det blir nästan grått ute av de tråkiga färgerna. Fan. Hösten som är så fin!
ÄR VI TILLBAKA TILL DAGIS NIVÅ?
Ska jag kanske poppa lite popcorn, ta fram min iskalla jordgubbe-lime ramlösa, 2 skvaller tidningar och sedan kanske en bra film?
Jag sitter nu i mammas sovrum med henne och Simon. Och det kanske är det västa valet man kan göra. Jag menar Simon skriker, svär (mer än vad ni kan ana), säger fula saker till både mig och mamma, skrattar (åt sig själv), och är dryg, dryg, dryg, dryg. Förr sa jag till Josef (Emmas familjs fosterbarn) att han var dryg. Men varför klaga nu när Simon är minst lika dryg. Jag vet ingen som är så otrevlig som honom, så lätt irriterad människa. Hur kan han må bra av att leva så? Jag skulle vara deppig dagarna om. Jag längtar tills han växer upp och blir som han är när han är snäll. Men han är snäll om man bjuder på saker, säger snälla saker, eller pratar om nått minne som är roligt. Annars går han runt och surar. Det är synd för han är världens underbaraste när han är "normal". Jag vill bara att det ska kännas bra. Han får allt så osäkert. Sedan borde jag inte skriva detta, för när han läser det kommer han bli sur. Jag vill inte det. Jag vill att han ska kunna se det från vår (jag och min familj) sida. Att vi älskar honom, han är lika mycket värd som alla, bara att han går över styr FÖR ofta. Antingen dryg eller sur. Men inte alltid. När han är på bra humör är han världens bästa lillebror. Jag vill bara att det ska vara så jämt. Simon, kämpa. Du kan inte vilja ha det såhär. Man kan inte bli sur över allt.
Som jag alltid säger.. Livet är hårt!
Jag älskar dig ändå, fast du är konstig ibland.
STOPPA TIDEN SÅ JAG HINNER MED ALLT
Sitter och kollar på lite bilder. Det är bilder från högstadiet. 7an-8an-9an var så himla rolig tid. Allt vi gjorde var kul, vi gjorde skolan rolig. Jag kommer ihåg när alla fuskade på provet, speciellt kemin. Ludmilla vår dåvarande lärare var så vilsen så hon märkte inte fusklappen i Simon Haugs keps, Cecilia Willéns bok under bordet, Jesper Larssons mini fusk lapp i handen och när jag Emma, Hannah, Palui, Fisen och Steffy satt och pratade och sa alla svar till varandra. Ja, det var gamla goda tider. Sy-slöjden, hemkunskapen med bodil och saltbullarna. Allt hyffs vi hittade på, varje dag, varje sekund. Jag saknar det. När vi slutade nian slutad vi också umgås, vi "högstadie gänget". Jag undrar varför egentligen, men det var väl så att alla gick olika vägar.
Kom upp lite bilder från 1a ring. Det var jag, Lisa, Felix, Tommy och Marcus först. Vi hamnade i samma klass och kände varandra, det var skönt då. Vi hade kul, och alla våra klass kamrater då? Shit jag kommer nästan inte ihåg alla, det känns som 1000 år sedan. Men ack så kul vi har haft det. 2:an och nu 3:an med samma klass har varit både och. Det har gått i race-fart vilket jag inte gillar. Jag blir rädd! Jag vet inte vad som händer efter skolan, jag vet inte om jag hinner med allt och allt känns bara jobbigt. Men när jag tänker 2-3ring tänker jag först och främst att jag är glad över att jag och Emma började umgås, att vi nu är bästa vänner. Sedan mina andra sötkorvar som gör skoldagen bättre. MEN. Jag vill inte att detta ska vara det sista året! Visst jag är trött på skolan, skit trött! Men jag vågar inte gå vidare känns det som. Jag är inte redo, jag vill läsa, plugga och göra läxor. Det är nog mer min grej. Vad händer i sommar? Har man jobb? Vad kommer man att bli? Pluggar man kanske vidare? Till vad då kan man ju undra? Nej jag får panik. Och det blir inte bättre av att jag inte kan Historia provet som är imorgon. Jag har så mycket jag ska hinna med. Jag ORKAR inte! Tre kurs prövningar plus mina I-val och dom ämnerna jag måste läsa. Panik gånger tusen. Det bästa av allt vore om jag hade en tidsmaskin. Då hade jag spolat tillbaka tiden och stoppat litet tag, jag hade pluggat och göra allt det jag ville eller ville få ogjort. Men just nu måste tiden stoppas så jag hinner plugga på Historian, matten, engelskan och allt det som behövs. Jag vill ligga ett snäpp före, men det går inte. Hur ska jag lösa detta på bästa sätt. När jag tänker på projektarbetet så blir jag bara mållöst arg. Jag måste fokusera. Jag klarar detta, det är klart jag gör det. Men klarar allt bara man brinner för det. Livet har en mening men jag måse skapa den, så nu ska jag koncentrera mig mer på skolan och mindre lathet. Jag måste orka plugga, det behövs för att jag ska bygga en bra framtid. Det är så jävla jobbigt men hellre jobbigt nu än sen. Jag antar att du är så uttråkad nu efter denna text så jag kanske kan gott göra dig (eller inte) med att säga att det är säng dags för oss flesta nu. Jag ska läsa igenom Historian 1 gång sen sova. Så Godnatt gott folk.
REST IN PEACE
Jen, va stark du klara detta! <3
Snart ska jag träffa Emma och Jennifer. Mina två bästa.
VILA I FRID, N
TRE ÅR SEDAN NU...
I dag var det tre hela år sedan min mormor gick bort. Det känns som igår för mig, men jag saknar henne varje sekund. Hon var som en vän, en bästa vän och nu är hon så långt borta. Kan inte förstå än att hon inte finns kvar.. Ibland säger man "jag ska till mormor och morfar" så kommer man på sig själv.. "Det finns bara en morfar". Visst det är inte så bara, men jag vill även ha min bästa mormor Berit där. Berit Kristina Johansson. Jag saknar dig, och vet att vi ses någon gång i framtiden (kanske). Du finns i våra hjärtan älskade mormor! <3
Jag kör en tyst minut för min mormor, och hoppas att hon lever ett bättre liv någon annanstans än vad hon gjorde sista tiden här med oss. Hon led och hade värkar som vi inte ens kan tänka oss. Cancer i hela kroppen borde inte få vara möjligt, men det var det. Det var hemskt att se dig lida. Det var ett helvete för oss att se, jag vill inte ens veta hur du kände. Älskade mormor. Jag älskar dig.
Efter skolan tog jag en tripp till Östervåla, vidare till Joel och vi har ätit tårta, spelat Gitar Hero (på mobil), snow board spel, mördar spel och tetris. Nörd är vad vi kallar det, nörd. Nu ska jag snart ta mig en dusch och sen sova. Jag är världens tröttaste och behöver sömn mer än allt annat nu. Jag behöver skönhetssömn. Godnatt
I HAVE TO CLOSE MY EYES....
DOT DOT DOT
Saker och ting kan vara en engångs grej och man kan förlåta och gå vidare. Man måste glömma saker för att orka med nästa steg. Men när det händer för mycket på en sådan kort tid kanske man måste glömma allt.. Det är ett val som människor gör varje timme. Men jag klarar inte av den pressen, jag gör inte det. Tanken slår mig efter allt jag går igenom hela tiden. Att vara den där tredje är det värsta som kan hända en människa, och jag ska inte låta det hända. Aldrig i livet! Det kanske är skitzofreni? Eller är det ren osäkerhet? Jag vet inte vad det är men jag klarar inte av det längre. Det måste finnas ett stopp, antingen nu eller så rinner allt, precis allt ut i sanden.
Det värsta av allt är.. Vad ska jag säga?
Tack till Lisa, mamma och Jennifer som finns där för mig när jag behöver prata om det.
DET KANSKE KOKAR I MITT HUVUD?
.....
KNIVHUGGEN MITT FRAMFÖR ÖGONEN PÅ MIG!
Idag innan middagen så skulle jag, mamma och Simon åkte till ICA för att handla lite extra till middagen. Bara att när vi skulle parkera stog det 2 ambulanser, 2 polisbilar sedan kom även en polis motorcykel. Söderfors samlades på några minuter och ingen visste vad som egentligen hade hänt. Sedan kom en pojke fram till oss och sade att en kvinna hittades medvedslös och knappt vid liv. En helikopter flög in i byn och vi som stod där höll på att blåsa bort. Grus i ögonen och sönder piskad på benen. Härligt det. Fick sedan reda på att denna kvinna som de nästan inte fick i liv hade varit ute och gått med sina hundar och två killar hade kommit och cyklat bakifrån och hon aktade sig för den killen som kom från vänster sida och när killen från höger sida cyklade in i henne fick hon en kniv i magen. 15 cm in, rakt in. Sjuksköterskerna fick knappt liv i kvinnan. Men de är osäkra på vem som är gärningsmannen. Det finns två alternativ. 1. Hon hade den i fickan och ramlade så hon fick den i magen. 2. Den killen som kom från höger sida kniv högg henne. Det är ju helt sinnes att man inte kan gå säkert någonstans! Inte ens i vår lilla by. Det är SJUKT. Vad kommer att hända med vår värld? Hur kommer det att sluta. Kommer männiksor tycka om att mörda/skada/misshandla och förstöra andras liv för alltid? Det är så galet. Hur kommer ens en sådan tanke upp?!
